Dags för rehab

Idag var matte och jag på smådjur hos ortopeden. Det var dags för utvärdering av mina leder och en ny date med smurfarna (eller veterinärstudenterna). Idag gjorde de ingen undersökning, men annars brukar jag kolla var deras gräns går genom att erbjuda dem en slemmig och pussvänlig version av mig själv. Särskilt utsatta är de som inte som inte har någon pondus och inte vet vad de vill. Då förvandlas jag till en liten ål som inte vill undersökas- allt för att de ska få skämmas när veterinären kommer in och jag förvandlas till ett ljus....

Dissa fick vänta i hundrummet alldeles själv i vår bur och skötte sig utmärkt. Hennes nyvakna tryne tittade precis upp över kanten på bean-bagen när vi kom tillbaka, så hon hade nog inte saknat oss..

Hur som helst så gick veterinärbesöket över förväntan och ortopeden var mkt nöjd med min utveckling. Nu har jag gått från konvalescent till att börja få träna och det ska bli så kul! Vi börjar med 30 minuters promenad per dag och från det så kan det bara bli bättre! Till slutet på februari ska jag vara igång och till våren tar fysträningen fart på allvar!

Kortisonet ska sänkas till 10 mg/ var annan dag och det är en dos som inte är farlig att äta på lång sikt, så nu får ni hålla tummarna för att det funkar!

Annars går livet vidare med en liten terrorist som bara växer och växer! Igår var det premiärtur på bussen och första stadsbesöket i hennes korta liv och hon skötte sig mkt bra! jag tyckte att det var orättvist att behöva åka på golvet och Dissa var väl också sugen på att åka i mattes knä, men vi visade verkligen upp oss från rasens bästa sida! Vi var hembjudna till mattes gamla klasskamrat på middag och hon blev helt kär i Dissa. Mig älskar hon sen tidigare...

Vi fick äta ben och sen var Dissa så trött att hon somnade och ramlade i backen! Gullunge!

Slafs och slem från Rosso